Viljo Petersson Dahl

Frågor och svar med Viljo

Vad längtar du mest till med Paralympics?

Att få åka på Paralympics ska bli fantastiskt. Det är verkligen vår final. Det är så häftigt att få mäta krafterna med de bästa. Det är medialt, släkt och vänner och kollegor sitter och tittar. Det går igenom tv-rutan. Det är så mycket större än ett VM. Väldigt häftigt att gå in i en Paralympics-bubbla, med upplevelsen runt omkring, alla idrottare. Det är få förunnat. Det gör det värt de uppoffringar vi gjort i alla år.

Vilket mål har du?

När vi tävlar vill vi alltid vinna. Det låter som en floskel men det är så det är. Har vi en bra vecka tar vi oss till topp 4. Då vet vi att vi slår alla lag. Målet är att passera nålsögat, förbi gruppspelet. Men den generella nivån är hög, så det kommer bli en tuff utmaning. Det är också svårt att veta exakt var nationer som Korea och Kina står, för de möter vi inte så ofta.

Vad har den paralympiska drömmen betytt för dig?

Det har betytt mycket. Efter första SM:et kände jag direkt att nu är det dags att spänna bågen, och då började jag snegla mot landslaget. Jag tror att det gäller alla idrottare, att om man väl tar en plats i landslaget är nästa steg att ta medaljer. Och Paralympics är ju verkligen finalen. Det har betytt jättemycket. Det ger en riktning, något att jobba mot och kämpa för. Man underkastar sig det hårda arbetet.

Vad har varit tuffast i din satsning och varför?

Jag har i många år kämpat med att få tiden att räcka till. Jag jobbar heltid och är dessutom chef. Jag har familj, en son på snart elva år. Att parera aktivt liv med elitsatsning är ett jättepussel att lägga. Det krävs stor förståelse från vänner och familj. Jag kom hem klockan 02.30 i natt från senaste tävlingen i Trondheim, och då är det bara att kliva ur sängen vid 07.30 och gå till jobbet. Min arbetsplats är väldigt förstående och stöttande i det här. Det är det som är så bra att jobba inom idrotten också. Jag försöker bunkra semesterdagar, eftersom jag behöver vara borta tolv arbetsdagar i samband med Paralympics. Något år var jag borta 70 timmar för idrottandet, och i flera år jobbade både jag och min fru 75 procent för att hinna med. Efter 2022 sa jag till mig själv att “nu räcker det, nu lägger jag av”. Men så kommer det ett till VM, och så börjar Paralympics närma sig och då vill man plötsligt fortsätta ändå.

Gör du något speciellt kopplat till tävling?

Jag tror inte det. Vi har ganska spikade rutiner, med uppvärmning och hur lång den är och så vidare så att spelarna ska känna sig trygga. Vi brukar också köra andningsövningar på morgonen.

Hur mycket tränar du i veckan?

Jag har en ambition av att få in ett träningspass om dagen. Jag kör curling två timmar, tre gånger i veckan. Sen har vi långhelger med 15 timmars matcher som nu i Trondheim. På sommarhalvåret blir det kanske fem gånger i veckan. Jag tränar väldigt mycket på egen hand, just för att jag vill ha flexibilitet. Jag sitter fast i många möten som jag inte hade förr. Som skipper gäller det att också jobba mycket med analyser. Jag tittar väldigt mycket på rullstolscurling och analyserar stenträffar för att kunna mata in scenarion.

Lyssnar du på musik eller poddar när du tränar?

Det beror på vilken typ av träning det är. Jag gillar hårdrock, men lyssnar på allt möjligt. Ett av de bättre banden jag lyssnar på är Dark Tranquility från Göteborg. Men jag gillar också Madrugada. När det gäller podd lyssnar jag gärna på When We Were Kings med Erik Niva, och P3 Dokumentär förstås.

Vad är ditt största intresse utöver idrotten?

Min son spelar fotboll, och jag är fortfarande aktiv i styrelsen i den lokala föreningen. Sen gillar jag att spendera tid med familjen.

Hur många böcker läste du 2025?

Jo, men ett antal. Minns inte hur många. Jag läser i perioder och nu har jag hamnat i en period där jag läser mycket böcker om gängkriminalitet, av Diamant Salihu eller Johanna Bäckström Lerneby.

Berätta om när du hittade parasporten. Hur gammal var du och hur gick det till?

Det var 2013. Jag hittade curlingen via en prova på-aktivitet i Jönköping. Innan dess fanns det ingen parasport i Jönköping. Jag hade funderat på om jag skulle börja med rullstolsrugby eller basket i Norrköping eller Göteborg. Men det hade blivit för långt att åka.

Vad har parasporten betytt för dig?

Det fyllde ett tomrum. Jag har alltid hållit på med idrott. Fotbollen var min grej när jag var yngre. Så det var viktigt för mig att komma tillbaka. Det är ett trevligt och socialt sammanhang. Du får så mycket gratis av det.