Ronny Persson

Frågor och svar med Ronny

Vad med Paralympics längtar du mest till?

Att det är ett äventyr. Ju närmare man kommer, ju tajtare blir bubblan man bor i. Man hämtar kläder, åker på förläger. Det ringer journalister. Jag älskar feelingen. Får gåshud bara jag tänker på det. Det är som inför julafton när man är liten.

Vilket mål har du?

Konkurrensen är stenhård. Vi har ju bara guld kvar känns det som, men det vore arrogant att säga att vi ska ta ett guld. Första målet är att ta sig vidare från gruppen.

Vad har förändrats inom parasporten de här åren?

Vi har haft en enorm resa medialt i sporten. I Nagano hade SVT en kvarts sammanfattning av våra insatser. Nu är det över 300 timmar sändningstid live. Nu kan folk komma och säga: "Vad bra ni var!". De ser oss som vilka idrottsmän som helst.

När jag var ung och var inne på nattklubb visste alla att det var en rullstol där inom en timme. Man fick kommentarer som “vad bra att ni är ute och gör saker”. Nu tar vi plötsligt en annan plats. Nu är man en vanlig snubbe som idrottar.

Lyssnar du på musik eller podd när du tränar?

Både podd och musik. Jag lyssnar mycket på poddar. När det gäller musik gillar jag Rolling Stones, Creedence och Linkin Park.

Hur mycket jobbar du vid sidan av?

Jag har gått ner på deltid. Jag jobbade heltid förut, och stod i brygga. Nu hinner jag få istiden jag behöver, och även rehabträna för att bygga upp kroppen. Skadorna är det största problemet när du jobbar för mycket. Du får för dålig återhämtning. Man har spelat en turnering, kommer hem 1-2 på natten och ska jobba dagen efter från 9. Det sliter. Vi måste ha avlönade idrottsmän och idrottskvinnor för att få rätt förutsättningar. Det är dit man ska snegla för svensk parasport.

Vad är ditt största intresse utöver idrotten?

Jag har börjat fotografera ganska mycket, och försöker vara ute varje morgon när vädret tillåter. Lägger ut på Instagram. Det började som ett sätt att komma ut efter en skadeperiod efter Pyeongchang, när jag var sängliggande i ett halvår. Nu har jag gått en fotokurs.

Om du får välja ett citat som passar in på dig. Vad skulle du välja?

“Aldrig säga aldrig”.

Berätta om när du hittade parasporten.

I samband med att jag fick jobb på Bosön i Stockholm ägnade jag mig en del åt rullstolsbasket. Men så tjatade folk på att jag borde börja med alpin åkning i sitski. Jag provade mest för att få tyst på dem, och tyckte att det gick uselt i början. Men så åkte jag på flera läger, och svårigheten blev istället en utmaning. Jag hamnade i USA, körde världscup och så blev ett år sju år. Jag fick chansen i Nagano 1998 och blev trea. Det blev väl mitt genombrott, kan man säga.

När jag la av med alpint 2006 fick jag kontakt med Jalle Jungnell via Pantera som tillverkade rullstolar. De spelade curling i landslaget, och bad mig haka på. Det var skitsvårt, och jag – nybliven singel – tänkte: "Orkar jag en karriär till?". Men det gjorde jag, och the rest is history.

Vad har parasporten betytt för dig?

Det idrottsliga. Du tränar på ett moment för att bli så bra som möjligt. Sen mäter du den mot andra människor. Drivkraften är densamma. Man vill bli bättre. Har du hamnat i rullstol blir det lite annorlunda. När jag hamnade där tänkte jag "Vem är jag?, Kan jag få barn? Kan jag bli bäst? Hur kan jag vara man?”. Idrotten stärkte min självkänsla. Jag fick känna att jag kan, att jag kan lyckas. Självförtroendet växer varje gång man reser och tävlar. Det blir en identitet. “Titta, där är den där störtloppskillen”. Det var en ball roll. I curlingen var det jäkligt roligt att bilda en enhet med ett gemensamt mål. Man kan gömma sig lite och få hjälp av sina lagkamrater.