Marcus Holm


Fakta
Idrott: Rullstolscurling
Förening: Härnösands CK
Född: 1973
Bor: Härnösand
Antal Paralympics: 7 (Lillehammer 1994 - längdskidor, Nagano 1998 - paraishockey, Salt Lake City 2002 - paraishockey, Turin 2006 - paraishockey, Vancouver 2010 - paraishockey, Sotji 2014 - paraishockey, PyeongChang 2018 - paraishockey)
Meriter:
Paralympics
Brons x 2 – Nagano 1998 och Salt Lake City 2002
Funktionsnedsättning: Ryggmärgskada vid födseln.
Frågor och svar med Marcus
Vad längtar du mest till i Paralympics?
Att tävla. Alla lag är väldigt bra, så allt kan hända.
Vilket mål har du?
Vi vill väl alla vinna. Det är därför man håller på. Sen har vissa lag en bättre dag än andra. Men målsättningen är minst att vi ska ta oss vidare från gruppen.
Vad har den paralympiska drömmen betytt för dig?
Det är det största du kan vara med om. Utanför Paralympics syns vi inte så mycket i media, men här gör vi verkligen det. SVT gör ett kanonjobb. Det blir som en stor rekryteringskampanj också, att få in fler i idrotten.
Vad har varit tuffast i din satsning och varför?
Inför Paralympics i Turin 2006 skadade jag nyckelbenet i samband med en träningsmatch inför mästerskapet. Jag fick gå på tabletter hela spelen, och hade tokont varje morgon. Annars har jag varit förskonad från skador och annat.
Hur mycket jobbar du vid sidan av?
Jag jobbar heltid, men har en snäll arbetsgivare i Västernorrlands Parasportförbund.
Hur mycket tränar du i veckan?
6-7 timmar i veckan. Vissa veckor mer, vissa mindre.
Lyssnar du på musik när du tränar och i så fall vad? Podd?
Jag brukar göra en egen spellista med Eurotechno, 90-talsmusik, Miss Li, Magnus Uggla och så vidare.
Vad är ditt största intresse utöver ditt idrottande?
Jag gillar ishockey, att gå på Timrås matcher. Sen är jag travintresserad och tittar gärna på V85 på lördagar.
Berätta om när du hittade parasporten. Hur gammal var du och hur gick det till?
Jag var 19 år och hade gått ut gymnasiet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Men så gick jag på folkhögskolan i Härnösand, och tack vare en drivande gymnastiklärare började jag åka längdskidor. Så fick jag ett wild card till Paralympics i Lillehammer 1994. Bara två år efter gick jag över till ishockey och det höll jag på med fram till 2018, innan jag hittade curlingen. Jag kände att hockeyn inte var min grej längre. Jag hade motivationsbrist och kände att jag var trött på att staka som en tok. Curlingen är lite mer lugn.
Vad har parasporten betytt för dig?
Det är som med all idrott. Det är bra för välmåendet, för hjärnan. Något måste man ju göra, det måste nog alla. Paralympics i Salt Lake City 2002 är det bästa mästerskapet jag varit på. Vi tog medalj, det var bra boende och nära till hallen. Alla idrottare bodde i samma by, till skillnad frå de senaste spelen.